Jag har sedan jag var i sen 20-års åldern velat bli mamma, men trots alla försök visade inget graviditetstest positivt. Detta pågick i flera år ända fram till året jag fyllde 36 år. Det var då en tidig februaridag som jag efter en passionerad vecka ihop med min (då) pojkvän (nu man) på Mallorca tog och gjorde det testet jag hade gjort flertalet gånger förut.
Jag blev förstås överlycklig, äntligen kommer jag få uppleva samma glädje som alla andra kvinnor både yngre och äldre än mig redan har upplevt. Jag blev faktiskt så glad att jag började gråta lyckotårar. Det första jag gjorde efter att jag hade insett vad som låg framför mig ringde jag till min pojkvän och berättade om de goda nyheterna direkt. Han blev så klart överlycklig och ville gå runt på arbetet och berätta att han skulle bli pappa. Jag bad honom dock vänta med att berätta något, då jag ville prata med min gynekolog för att verkligen fastställa att jag var gravid.
Några veckor senare hos min gynekolog kunde de fastställa att jag var gravid, både jag och min pojkvän som var med vid besöket blev återigen överlyckliga och lade direkt efter besöket ut att vi väntade vårt första barn.
Hela graviditeten gick förvånansvärt bra och smärtfritt. Man har ju hört om rena rama helvetes graviditeter som liknar en skräckfilm. Som tur var lyckades jag gå igenom graviditeten utan all den skräcken.
Så efter nio månader, en kylig novemberdag kunde vårt första barn, Alexander välkomnas till världen. Själva förlossningen varade i 6 timmar, rätt kort tid enligt sköterskorna där. Det var givetvis smärtsamt och jag skrek flertalet gånger och klämde min pojkväns hand så hårt att det lämnade märken, men all smärta var värt det. Jag kunde äntligen titulera mig själv som mamma, och allt började med det där graviditetstestet för snart 10 år sedan.