Vi har mött Livlinan

Lilla barn som satte livet på sin spets.

Plötsligt förändrades mitt liv drastiskt. Jag fick reda på att jag var gravid. Vårt tredje barn. Jag blev glad. Min man ville dock inte alls veta av och han kunde bara se två lösningar ”på problemet”. Abort eller skilsmässa.

Han ville inte heller att någon skulle veta om vår situation så jag vågade inte söka stöd hos min familj. Jag grät och grät. Hos läkaren sade de bara att jag skulle tänka på den familj jag redan hade. Att jag skulle vara glad som hade en pojke och en flicka. Jag kände mig så ensam och motarbetad. Till sist gick jag med på att boka tid för abort.

Av en slump fick jag höra om Livlinan. Jag vågade inte ringa hemifrån. Och jag var så rädd att det skulle bli dyrt från mobil och att min man skulle se det på räkningen och fråga ut mig.

Efter en massa övervunna tankar och rädslor så ringde jag. En varm och vänlig röst svarade i andra änden. Det blev ett ganska långt samtal. Det var så skönt att få dela alla orden, tankarna och rädslan med någon. Och jag kände mig inte ensam längre. Hon som svarade sa inte vad som var rätt eller fel. Hon skulle finnas där vad jag än beslutade mig för. Men jag hade i hjärtat redan mitt beslut klart och hon kunde hjälpa mig finna mod att våga stå för det jag ville. Att behålla det lilla livet som fanns där inom mig.

Då jag lade på grät jag av lättnad. Vilken tur att jag vågade ringa. Efter samtalet med denna kvinna från Livlinan infann sig en stark känsla av mod. Det skulle ordna sig. Det skulle gå väl. Även om det blev skilsmässa, så fanns det hopp. Det fanns liv ändå. Det hade hon sagt.

Jag avbokade aborten. Min man blev arg, men mest besviken. Han trodde att han betydde mer än så för mig. Det gör ont att behöva välja mellan två goda saker, men jag kände ändå ingen tvekan i mitt beslut.

Min man stod fast vid sitt beslut. Han ville att vi skulle skiljas. Det var svårt att bo tillsammans med honom när han helst ville jag skulle flytta på en gång. Han sade om och om igen att jag inte skulle klara mig. Det skulle bli dåligt för barnen, de skulle må dåligt och allt på grund av mig. Graviditeten fortskred även om babyn hade dålig tillväxt under den period då jag var väldigt orolig. Efter en tid fann jag en lägenhet, men då ändrade min man sig tvärt. Han ville försöka en liten tid till.

Idag lever vi ännu tillsammans. Vi fick en liten flicka, som nu är nio månader. Hon är så harmonisk och lugn. Hon är så välsignad. Detta lilla barn som satte livet på sin spets. För allra första gången i mitt liv har jag gjort vad jag själv velat. Inte en sekund ångrar jag mitt val. Att säga ja till livet. Livet har förändrats. Jag är inte densamme längre. Jag är starkare. Inte längre den som bara niger ochgör allt som han säger.

Att jag fick kontakt med Livlinan i denna situation – förändrade allt. Det är inte så lätt att stå fast vid sitt beslut, att säga ja till livet, när man av både kurator och annan vårdpersonal får höra att man ska vårda det man har. Jag fick så dåligt samvete för vad jag gjorde mot mina andra två barn och mot min man. Jag har Livlinan att Tacka för den lilla tjejen som sitter här bredvid mig – glatt jollrandes och med tindrande bruna ögon.

Varmaste Tack och tanke

från en lycklig trebarnsmamma


Stöd åt en mamma.

Min dotter, som mår psykiskt dåligt och inte är helt frisk i övrigt, blir ofrivilligt gravid. Hon beslutar sig för att fullfölja graviditeten. Hjälp och stöd behövs.

En väninna till mig berättar om Livlinan och jag ringer och möter en lyssnande röst. Livlinan förmedlar inte bara en erfaren stödperson (flerbarnsmor och själv gravid) utan också ett öppet hem. Under vecka 24 dör barnet i livmodern. Chocken och förtvivlan är stor och åter hjälper Livlinan genom att förmedla några veckors vila i en läkande miljö efter sjukhusvistelsen. Min dotter var skör innan och hon behövde ytterligare sjukhusvård med kuratorskontakt under lång tid. Utan Livlinans engagemang och stöd hade det varit svårt att klara detta.

Tack Livlinan!